Text Alessandra Garusi Bild Rawa
”Sedan mordet på min far och andra manliga medlemmar av min familj har tragedin följt mig genom livet. Därför är min enda dröm att mina barn, en 14-årig pojke och en 4-årig flicka, ska få leva ett tryggt och säkert liv. Jag önskar mig väldigt lite. Jag bryr mig inte om berömmelse.”
Maryam Rawi föddes för 38 år sedan i Kabul. Hon arbetar för Rawa, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, en organisation som sedan kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen 1977 har kämpat för demokrati och de afghanska kvinnornas rättigheter. Kampen har kommit att genomsyra hela hennes liv. Och arbetet fortsätter att vara svårt, berättar hon i en intervju för Astra.
Berätta om Rawa. Hur jobbar ni inom organisationen?
– Rawa verkar på flera områden. Framför allt jobbar vi med utbildning, vi har skolor för barn till flyktingar i två städer i Pakistan och lär klasser i hem i Afghanistan.
Vårt andra huvudområde är hälsovård, tidigare drev vi ett sjukhus i Quetta som dessvärre måste stängas på grund av ekonomiska problem. Men vi upprätthåller fortfarande tretton mobila enheter i sju afghanska provinser. De är speciella akutmottagningar för kvinnor.
Vi ordnar också olika evenemang och möten med pressen i Pakistan. Sedan 1981 publicerar vi Payam-e-Zan (’Kvinnornas meddelande’) på persiska och pashto och vi har en webbplats, rawa.org. Vårt mål är att öka medvetenheten och kunskapen om kvinnors situation i Afghanistan.
Hur många kvinnor arbetar för Rawa?
– Cirka tvåhundra, de yngsta är runt 16 år gamla. Det viktigaste är att de representerar alla olika etniska grupper och sociala klasser, från de fattigaste till de rikaste. Allt från hemmafruar till jurister och läkare, även om antalet högt utbildade kvinnor i Afghanistan är väldigt lågt jämfört med andra länder.
Har ni ett kontor i Kabul?
– Nej. Att vara emot fundamentalism, att arbeta för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter gör ditt liv väldigt svårt i Afghanistan. Efter att Meena, Rawas grundare, mördades i Pakistan 1987 fattade Rawa beslutet att bli en underjordisk organisation, så att aktiviteten kunde fortsätta.
Efter elva år av ockupation, har situationen i Afghanistan förbättrats?
– Nej, tyvärr. I dag är Afghanistan andra på listan över världens mest korrumperade länder. Vi producerar 90 procent av världens opium. Landet är en av de farligaste platserna för kvinnor: 90 procent av landets kvinnor har upplevt våld i hemmet i någon form, våldtäkt, arrangerade äktenskap etcetera. 2 300 kvinnor begick självmord 2011. Visst, för elva år sedan var det en fantastisk chans för USA att ockupera ett stort område. Men ingenting gick bra. Talibanerna är fortfarande en stark kraft i landet. De finns inte i huvudstaden, men stora områden är fortfarande helt i deras makt. Fredsförhandlingar i dag måste inkludera dem och är därför dömda att misslyckas.
Varför begås det så många själv mord?
– Det är ganska logiskt. Mera misshandel betyder flera självmord.
Nyligen har vi haft flera fall där kvinnor som flytt från sina hem för att undvika våld eller arrangerade äktenskap har hamnat i fängelse där de våldtagits av vakter.
De flesta av de här kvinnorna upplever att de inte har ett reellt val. Ett av Rawas mål är just att visa dem ett annat sätt att tänka. Vi har rest genom hela landet och delat ut broschyrer, vi har gått från dörr till dörr och förklarat: ”Om du begår självmord kommer din död att göra fienden starkare. Men om du står upp mot våld i hemmet, mot arrangerade äktenskap, så finns det en liten chans att någonting nytt, något oväntat sker.”
Men jag måste medge att till dags dato har ingen någonsin blivit arresterad och dömd för våldtäkt i en afghansk domstol. I de sällsynta fall där en man faktiskt har arresterats har han släppts kort därpå efter att ha betalat en muta. Så ser vår verklighet ut.
Det finns hopp om att en del av materialet som Rawa har samlat om mord, försvinnanden och tortyr kunde användas av en internationell tribunal i framtiden. Hur konkret är det hoppet?
– Det fortsätter att vara vårt huvudmål: att ställa brottslingar inför rätta. Men det är ingen enkel uppgift då de fortfarande sitter i regeringen, de stöds av länder som Iran och Pakistan och de har stora finansiella tillgångar. Men vi försöker i alla fall. Tidigare har Rawa genom den brittiska ambassaden kunnat bidra med vittnesmål och dokument i processen mot Faryadi Sarwar Zardad (en av Gulbuddin Hekmatyars befälhavare). Rättegången fördes i en brittisk domstol och slutade2005 med en 20 års dom.
Vi vill vara beredda, om situationen i Afghanistan en dag skulle förändras. Tusentals afghaner väntar på rättvisa. och jag talar inte bara om de relativt få brott som nyligen begåtts av regeringen, jag talar om brott som begåtts under trettio år, under tre olika perioder, av talibanerna, Norra alliansen, Sovjetunionen.
Är det sant att största delen av parlamentsledamöterna är före detta krigsherrar och islamister som stred mot Sovjetunionen?
– Det är svårt att säga exakt hur många som är det. Men om de inte alla är krigsherrar, det vill säga personer direkt inblandade i de brott som begicks mellan 1992 och 1996, så är de åtminstone personer som stödde dem, både finansiellt och militärt. Under de fyra åren förstördes 90 procent av Kabul, 70 000 personer dödades bara i huvudstaden. Därför säger vi att majoriteten av det afghanska parlamentet består av fundamentalister och pro-fundamentalister.
De kontrollerar armén och polisen. Så du förstår hur allt kan utnyttjas för att stärka deras position i det afghanska samhället. I praktiken kan de göra precis vad de vill, vilken sorts övergrepp som helst. Det spelar ingen roll om den här regeringen inte alls har folkets stöd, eller om resten av samhället egentligen ser väldigt annorlunda ut.
Vad tänker afghaner i dag om president Karzai?
– När Lya Jirga (’Det stora rådet’ på pashto) valde Karzai som interrimspresident 1992 var han väldigt populär. Och detsamma hände i oktober–november 2004 när han vann valet med 55 procent av rösterna. Jag var i Kabul under de veckorna. När du promenerade på gatorna kunde du känna av en otrolig optimism, folk var väldigt positivt inställda till honom.
I dag kan du fråga vem som helst, från butiksföreståndare till taxichaufförer, och du får samma svar: ”Han är bara en marionettdocka i amerikanska händer. Ingen litar på honom längre. Han har bara fyllt sina egna fickor med pengar.”
Karzai föreslår fredssamtal med talibanerna och verkar fullständigt ha glömt vad de gjorde mot Afghanistans kvinnor. Hur vågar han till exempel träffa brottslingen Gulbuddin Hekmatyar (grundaren av och ledaren för Hezb-e Islami, ett politiskt parti och paramilitär grupp)? Karzai är bara en lakej, han representerar inte det afghanska folket.
Hur ser du då på Hambastagi, det afghanska ”solidaritetspartiet” som grundades 2004, har 30 000 anhängare, speciellt utomlands, och kämpar mot alla former av fundamentalism?
– Tyvärr har den afghanska demokratiska rörelsen blivit svagare och svagare under de senaste tre decennierna. Dess ledare har ofta blivit dödade. Och de allmänna omständigheterna rörelsen har att verka i lämnar inte mycket utrymme för hopp: det saknas infrastruktur och utbildning, det är svårt att få tillgång till böcker, information, internet. Bristen på finansiellt och internationellt stöd förklarar varför de afghanska demokratiska organisationerna och partierna är så få, och så ömtåliga.
Planen är att de Natoledda utländska trupperna ska lämna landet 2014. Vad tror du att det leder till?
– Antagligen kommer de att lämna landet. Men jag tror inte att det kommer att förändra så mycket. Under elva långa år har USA hunnit bygga enorma militärbaser och sprida ut hundratals agenter i landet. Så ockupationens natur kommer att förbli densamma med total kontroll över den afghanska regeringen och makt över olika fundamentalistiska grupper, tillsammans med ett ändlöst utnyttjande av naturtillgångar.
Kommer du förr eller senare att få uppleva en ”Afghansk vår”?
Frågan möts med ett gapskratt.
– Om du tänker på att den förväntade livslängden för en kvinna i Afghanistan är 46 och jag redan är 38 ... Stora förändringar tar lång tid och vi är inte på väg åt rätt håll. USA har spenderat miljarder dollar och det är tydligt att de vill behålla ett starkt grepp om Afghanistan som en buffert mot Iran, Pakistan och Kina. Det finns ingen enkel lösning. Ockupationen kommer att fortsätta.
Men som människa, och framför allt som kvinna, måste jag göra allt jag kan för att uppnå små förändringar. Att lära en kvinna läsa så att hon kan lära sina barn är en fantastisk sak för henne, och en fantastisk sak för Rawa. Det är början påen tyst revolution.